En troshjälte har nått målet

Min far, min älskade pappa och vän, en troshjälte, har nått sitt himmelska hem. Den 26 december 2017 fick missionär Per Anderås hembud. Min värld är tom; jag saknar den man som formade mitt liv. Han var mer än min pappa. Han var min missionärskamrat i många år, min hjälte under hela mitt liv.

Per Hugo Anderås ville inte bli kallad hjälte, men han var troshjälten i mitt liv. Han var ett föredöme för mig och mina syskon och visade oss vad det innebär att leva ett osjälviskt liv, ett liv i tjänst för Gud.

Att ha en far som ledde mig in på Guds väg är ett arv som inte kan mätas i guld. Tack vare sin osjälviska kärlek har många människor i de peruanska Anderna blivit rikligt välsignade av hans missionsverksamhet.

Vi brukade klä sig i peruanska dräkter
för våra missionsmöten.

Det var 1948 när pappa, mamma och jag lämnade Sverige för vårt missionärsliv i Chile. År 1956 kom vi till Peru som de första svenska missionärerna. Från Arequipa flyttade vi till Tarma, och senare till Huancayo, där mamma och pappa tillbringade större delen av sitt liv. Förutom att grunda församlingen byggde pappa upp ett bibelinstitut, öppnade ett hem för barn vars föräldrar var i fängelse, organiserade barn och ungdomsläger, hjälpte ensamstående mödrar, fick rent vatten installerat i en fattigt stadsdel, öppnade barnmatsalar, och mycket annat.

Många gånger har jag frågat mig hur jag kan vara så lyckligt lottat att ha haft föräldrar som tjänat Jesus? Jag har inte tillräckligt med ord för att tacka Gud. Han hoppades nå 100, men han fick 97 år! Pappa var en ung man när han lärde känna Jesus. I över 75 år tjänade han Gud.

Här följer något av allt jag kommer att minnas och vårda om min far:

EN FÖREBILD
Hans liv som en sann Kristi tjänare har varit en förebild för mig. En sak som imponerade på mig för många år sedan var när pappa blev förtalad och hotad i Huancayo. Jag tyckte att han skulle försvara sig, men han sa att han bara skulle lämna det i Guds händer, och att sanning skulle råda. De människor som planerade att se till att hans blod rann längst huvudgatan fick det kortare strået. Pappa levde ju nästan i 100 år!

Den som lever hederligt lever trygg, den som går krokiga vägar blir avslöjad. Ordspråksboken 10:9

Kärlek, ärlighet, uppriktighet, generositet, tålamod, glädje, tro, ödmjukhet… är en del av det som kännetacknat min far, men mest av allt hederlighet. Pappa sa vad han menade och menade vad han sa!

MIN VÄN
Pappa var min vän. När jag var femton och mamma arbetade som husmor på en skola för missionärsbarn i djungeln i Peru, stannade jag hemma och ”tog hand om” pappa. Jag älskade det! Jag tror det var då vi byggde upp vänskapen.

Pappa lärde mig att ha tro på Gud, att lita på Herren ovillkorligt. Jag har sett honom utföra många missionsprojekt i tro, många byggen har det blivit. Han har hjälpt de fattiga och litat på Gud för varje öre. Jag har beundrat honom många gånger och jag är glad att följa i hans fotspår.


SÖNDAGSSKOLLÄRARE
När vi började verksamhet i Arequipa var pappa min söndagsskollärare. Det intressanta är att trettio år senare skulle jag komma till Förenta Staterna och jobba med att revidera och förnya läroplanen som pappan använde då! Livet har många överaskningar!

BIBELLÄRARE
Jag har varit pappas elev i bibelsskolor han ledde och jag hade förmånen att samarbeta med pappa som bibellärare i bibelinstitutet som han grundade i Huancayo. Och jag har lyssnat på otaliga bibelstudier i kyrkan med pappa som lärare.

PASTOR OCH MISSIONÄR
Min största erfarenhet av pappa som min pastor är att han hjälpte mig att som sexåring ta emot Jesus som min frälsare. Han var min pastor när jag var barn och som tonåring och senare när Bengt och jag arbetade med honom i Huancayo.

Mitt första minne av pappa och jag på missionsresa var när han tog med mig till djungeln, långt från huvudvägarna, med bara stigar för mulor. Jag var tretton år och han såg så ungdomlig ut att folk trodde att jag var hans fru. Vi hade svårt att övertyga en dam att jag var hans dotter.

MEDARBETARE I KRISTUS
Pappa och jag var medarbetare i Kristus. Vi arbetade tillsammans i Tarma när han byggde kyrkan där. Jag arbetade tillsammans med mamma och pappa när jag startade verksamhet i Huancayo. Vi har samarbetat i bibelinstitutet som jag har nämnt ovan. Pappa var inte bara min far och vän, vi var medarbetare.

ÖVERSÄTTARE
Detta var något pappa gjorde med all heder. Sedan början av 90-talet har jag haft arbete som frilansöversättare. Pappa hjälpte mig väldigt mycket med detta och på så sätt hjälpte han oss som familj eftersom vi var berodde av den extra inkomsten. När mamma och pappa bodde i Wisconsin hade vi ”Branch 2” av Royal Palm Translations. Det är ett dyrbart minne!

INSKRIVNING PÅ DATOR
Pappa inte bara hjälpte mig med översättningar men under några år var han en väldigt produktiv med att skriva på datorn. Allt material jag hade skrivit under åren i Bolivia och som jag började publicera på mina spanska webbsidor skrev han in. Han har skrivit in minst 160 lektioner och säkert minst 100 berättelser. Det var ledsamt när hans syn försämrades och vi inte kunde fortsätta med detta längre. Pappa hjälpte mig och tillsammas hjälpte vi många andra.

SNICKARE
När pappa som ung man berättade för sin mamma att han skulle bli missionär sa hon: ”Hur ska du kunna vara missionär? Du kan ju inte bygga hus!” Det kunde han inte, men han lärde sig! Det blev mycket byggande genom åren! En snickarpappa är nog vad alla hans barn kommer ihåg! Många ungdomar i Peru har lärt sig snickra tack vare pappa.

Mamma och pappa tog många spadtag för byggprojekt
under sin missionärstid

DUKTIG ATT PACKA
Pappa hjälpte Bengt och mig genom åren med packning. Han packade ihop våra saker i Chaclacayo, när vi hade lämnat dem åt en familj som misskötte dem. Han hjälpte oss att packa när vi flyttade till Bolivia. Och han kom till Springfield för att hjälpa oss att packa när vi sålde vårt hus och flyttade till en mindre bostad. Det var billigare för mig att köpa honom en biljett från Sverige än att skaffa flytthjälp här. Bengts hälsa var inte bra. Han var för svag för att packa. Pappa var duktig att packa!

MAMMAS VÅRDARE
Jag uppskattar mycket hur pappa tog hand om mamma. Under den värsta tiden av min cancerbehandling kände jag ibland lite ”avund” med tanke på att mamma hade haft någon som tagit hand om henne. Han visade hur en kärleksfull man är. Att jag inte hade någon beror på att Bengt nylligen avlidit.

Efter mammas död gifte pappa om sig, och under de senaste året, när han själv inte var stark, blev han väl omhändertagen av sin lilla peruanska fru!

EN VÄLSIGNAD FAR
Gud välsignade pappa med 5 barn, 19 barnbarn och 38 barnbarnsbarn.

Pappa med mitt barnabarn David år 2004

EN ANDLIG LEDARE
Jag har lämnat det bästa till sist. Finns det något bättre att säga om en far än att han varit en andlig ledare? Jag är för evigt tacksam för det. Jag går Guds vägar därför att pappa gick före. Han uppskattade mina gåvor och lät mig utveckla dem under tiden vi arbetade tillsammans i Guds verk.

EN HJÄLTE
Jag avslutar med att förklara att pappa var min hjälte. Jag är säker på att mina syskon Ingrid, Agneta, Pepe och Lars håller med mig. Pappa är vår hjälte! Vilken förmån att vi haft en sådan pappa. Han var inte perfekt; ingen av oss är det. Men han var så perfekt som en far kan vara. När jag brukade säga till pappa att han var min hjälte, tyckte han inte om det. Han ansåg inte att han var en hjälte.

Jag kommer att fortsätta att berätta här om mina föräldrars missionsverksamhet. Pappa fortsätter att gräva guld i Peru genom dem som följer i hans fotspår.

Tack gode Gud för en far som satte Gud först av allt!

Jag vill fortsätta guldgrävandet!

Advertisements
Posted in Per i Peru | Tagged , , , | Leave a comment

En välsignad jul

Här är jag tillsammans med mitt barnbarn David, ännu en generation i missionärsfamiljen Anderås. Jag är Kerstin, som var mycket glad att skriva om mina föräldrars missionärsliv. Tyvärr hinner man många gånger inte allt man vill göra.

Jag har en stor verksamhet på nätet med bibellektioner och berättelser på spanska, och det har överväldigat mig. En bra sak. Det betyder att många barn och lärare får evangelium.

Hoppas jag snart kan återuppta mitt beslut att skriva om Guld i Peru. Kan berätta att min far, Per Anderås, nu är 97 år gammal. Tyvärr har synen försämrats så han inte längre kan lösa korsord och läsa böcker. Inte roligt. Bed för pappa och den sista sträckan han har kvar. Det bästa ligger framför.

Min mor Brita har nu varit hemma hos Jesus i 16 år.

Jag ber att David en dag skall bli en kämpe i Guds rike. Kanske han kommer att bli den nye “guldgrävaren” i Peru! Det finns miljoner guldklimpar att rädda för Guds rike. Vem vet? Kanske du skall dit och gräva!

Ha en underbar jul och ett mycket välsignat nytt år!

Jesus kommer snart!

 

Posted in Per i Peru | Leave a comment

Med A-Forden i södra Chile

Denna berättelse är från tiden innan pappa grävde guld i Peru. De första sex åren tillbringades i Chile. Nu handlar det om pappas första bil.

A FordDen första bilen blev en A-Ford. Pappa kunde inte köra när han köpte den, men en anställd i staden järnaffär erbjöd sig att lära honom. Detta var mycket spännande för oss! Mamma, mina systrar och jag följde med pappa. Vi fick sitta i baksätet, medan han fick sin uundervisning. Efter ett par dagar med körlektioner, gick pappa till trafikinspektören och sa att han ville få ett körkort.

–Kom hem till mig i kväll, sa inspektören.

Pappa körde sin A-Ford hem till inspektören, men denna gång utan mamma, mina systrar och jag. Inspektören, som inte kunde köra bil och som gick med en käpp, satte sig i framsätet. Pappa frågade vad han skulle göra. Skulle han följa gatan som ledde ut ur staden?

–Okej, sa inspektören.

De körde en bit och sedan frågade pappa om de kunde vända tillbaka.

–Okej, sa inspektören.

Pappa backade på vägen för att vända men hamnade i diket. När han försökte få upp bilen på vägen, ville den inte flytta sig. Pappa och inspektören gick då ur bilen för att undersöka problemet. Kanske låg en stor sten ivägen. Men det fanns ingen sten.

Då mindes pappa något! Han klättrade tillbaka in i bilen och började köra igen. Inspektören frågade då vad som hade hänt.

–Jag glömde att lossa hanbromsen! svarade pappa.

–Varför tänkte inte jag på det! sa inspektören.

De återvände till staden och inspektören sa till pappa att stanna bilen. Sedan bad han honom att backa. Pappa backade en bit och då sa inspektören:

–Det är okej. Vi kan åka till kontoret så ska du få ditt körkort.

Så lätt var det att få körkort i Traiguén, Chile, år 1951.

“Spotta på lappen… i Jesu namn!”

Vi var ofta ute och åkte i våran A Ford. Pappa tog hela familjen med sig när han var ute och predikade. Mamma spelade gitarr och sjöng i mötena.

Efter Traiguén flyttade vi till Osorno. En söndag åkte vi med pappa på möte i Purrehuin. Mötet var på morgonen eftersom pappa skulle predika i Osorno på kvällen. På väg hem fick vi punktering.

Pappa tog av hjulet och började fixa däcket. Det var en stor reva på slangen. En präst som bodde i närheten gav pappa en laglapp. Han satte på lappen, men den fäste inte riktigt för att täcka hålet. Det var det enda lappen han hade! Hur skulle han kunna fixa däcket och hinna hem till kvällsmötet! Det var tio kilometer hem. Skulle vi promenera?

Spotta pa lappen–Spotta på lappen och sätt på den i Jesu namn! sa mamma, i tro att Jesus skulle hjälpa dem.

–Det är så dumt! svarade pappa. Men för att tillfredsställa henne, spottade han på lappen och satte den på hålet. Sen pumpade han luft i däcket. Och det fungerade! Däcket fylldes med luft och pappa kunde sätta tillbaka hjulet på bilen.

Resa hem gick fint, men så snart vi kom fram hördes ett väsande ljud. Ptsssss!!! Och så försvann all luft ur däcket igen!

Nästa dag fick pappa däcket fixat på en verkstad. Sedan fortsatte vi att predika i byarna, tills våran A Ford brann upp. Men det får jag berätta om en annan dag!

Gud bryr sig om oss i smått och stort. När vi tror kan vi förflytta berg, sa Jesus. ”Berget” kan vara stort eller litet, som en lapp för att laga ett däck! Jag har varit med om många omöjliga situationer, och sett Gud verka. Det finns inget omöjligt för honom!

Jesus är densamme idag!

 

 

Posted in Tiden i Chile | Tagged , , , | Leave a comment

Mulåsnan som gick hem

En oxe känner sin ägare, en åsna sin herres krubba. Jesaja 1:3 SFB

TES CedruyoMissionsresa till Cedruyo

–Jag Inte vill rida på åsnan!
–Du måste upp på åsnan!
–Nej! Jag är rädd…

Jag diskuterade med pappa. Vem är ”jag”? Kertin Anderås-Lundquist, som nu skall berätta i ord och bild om sin första missionsresa in i Perus djungel.

Vi var på en smal stig som ringlade sig runt bergen i de peruanska Anderna, med djupa stup.

Jag hade just fyllt 13 år och pappa, Per Anderås, hade låtit mig följa med honom på en av sina missionsresor.

Vi var långt från närmaste stad, långt från de vanliga vägarna. Vi hade tillbringat natten i en by där vi lämnade bilen. Folk tittade på oss, förvånade över att se en vit flicka så djupt inne i djungeln.

En mycket ung far
En av kvinnorna i byn kunde inte tro att pappa var min far utan att jag var hans fru. Jag stod på mig med att han var min pappa.

–Jag tror inte det, sa hon. Kanske han är din bror; men kan inte vara din pappa. Han ser för ung ut.

Hon hade rätt, han såg mycket ung ut. När han följde med mamma för att hon skulle ta körkort, trodde instruktören att hon var hans mor. Och mamma som var yngre än honom! Ja, jag hade en ung pappa. Han håller sig fortfarande ung vid 95-års ålder!

Muloåsnor att rida på
Den plats vi besökte hette Cedruyo. Vännerna där hade skickade någon att hämta oss, som hade två åsnor med sig. Egentligen var det mulor, en korsning mellan häst och åsna. Vi fick höra att dessa mulor var mycket säkra, men jag var rädd och ville inte rida. Pappa tvingade mig att rida eftersom det var en lång resa, på mer än en dag.

Som apor i en djurpark
På väg till Cedruyo fick vi tillbringa natten i en liten by. Vi erbjöds husrum vid torget i ett rum som bara hade tre väggar. Där satt vi, pappa och jag, på sängen för att lägga oss, och alla byborna var samlades för att titta på oss.

–Vi är som apor i en djurpark, sa pappa.

Han hade rätt. Vi väntade tills byborna, en efter en, nyfikna men trötta, vandrade hem. Slutligen fick vi lägga oss i rummet vid torget, som ingen dörr hade så vi kunde stänga om oss.
Jag kommer aldrig att glömma de intressanta upplevelse jag hade på min första missionsresa.

Åsnan återvände hem
Mulåsnan jag fått att rida på var trött på mig, tror jag, eftersom den var borta nästa dag.

–Oroa er inte, sa pappa till den man som kommit för att möta oss. Bibeln säger att en åsna känner sin herres krubba. Du ska se att han har gått hem.

Så var det! Mulåsnan hade gått hem!

Med bara en åsna för resten av färden fick vi turas om att rida till Cedruyo. Där tittade folk på mig ännu mer överraskade än i byn där vi lämnade bilen. De var överaskade av att se en vit flicka i deras by!

Det hade regnat, jordstigarna var leriga. Skor och fötter var ingen behaglig syn. Vi bad om vatten att tvätta oss. En rar liten gumma erbjöd sig att tvätta våra fötter. Pappa var inte så förtjust i förslaget, men jag tackade ja!

Pappa hade fått många olika föslag om hjälp under sina missionsresor. En gång i Sverige fick han bo hos en myckat vänlig liten gumma. När han bad om vatten att borsta tänderna, sa hon:

–Har han tandborste? Annars får han gärna låna min!

Större vänlighet får man leta efter!

Jag lärde mig äta yucca
Vi tillbringade några intressanta dagar med bröderna som hade samlats för att få bibelundervisning. Pappa brukade resa till många avlägsna områden för att undervisa i Guds Ord.

Det som förvånade mig var att det inte fanns bröd. Bageriet var för långt borta! Folk åt yucca, en rotfrukt (vad kan den heta på svenska?). Jag tyckte inte om yucca, eftersom jag tyckte det fastnade i gommen. Men jag vande mig och nu älskar jag yucca. Stekt yucca är bäst!

Det har blivit många missionsresor under årens lopp. Denna berättelse kommer ut denna vecka (sista januari 2016) i min spanska blog för barnberättelser. Och varför inte här?

Kolla: clubperlita.wordpress.com

Cedruyoresan i bild

Cedruyo 1959Forsta missionsresaForsta vita flickaBible TeachingPer Anderås undervisar

En av manga resor

Posted in Kerstin berättar | Tagged , | Leave a comment

Brita spelar detektiv

Den 14 november 1921 föddes min mor, missionär Brita Anderås. Idag vill jag hylla hennes minne med en av hennes många trevliga berättelser.

SWE Brita AnderasBrita berättar:

Jag tyckte det var fantastiskt roligt att för ett par dagar fuska i ett annat yrke. En 16 år gammal pojke, som hette Máximo, hjälpte till i barnmatsalen i San Martín där hans mamma kokade maten. På sin fritid kom han hem och hjälpte oss en del, bland annat snickrade han små bänkar till barnarbetet. Det var en ordentlig pojke som var döpt och medlem i församlingen.

En dag kom någon springande med andan i halsen och sa att polisen kommit och tagit Máximo, anklagad för stöld i en annan by. Jag kunde inte tro att det var sant. Per hade inte tid att gå till polisstationen, så jag tog hand om saken. När jag kom dit satt Máximo där och han var helt förtvivlad. Han bedyrade sin oskuld och jag sa att jag trodde på honom och att jag skulle göra allt för att få honom fri.

I Peru, liksom i mång andra länder, är det så att den som blivit anklagad anses skyldig tills det kan bevisas att han är oskyldig. Vem som helst kan bli anklagad för vad som helst. Sedan kan det vara mycket svårt att bevisa att man är oskyldig.

När jag nu skulle hjälpa pojken var det till min fördel, dels att jag var kvinna och dels att jag var utlänning. Jag körde min lilla VW, som vi kallade Zaqueo. Polisen hade inget fordon så jag fick skjutsa en detektiv och Máximo till byn varifrån anmälan mot honom hade kommit. Den som blivit bestulen påstod att han kände igen Máximo, att han hade varit klädd i en manta och haft en brun filthatt samt att han cyklat på en svart cykel med pakethållare.

Máximo funderade en stund och sa sedan: “Min cykel har ingen pakethållare, brun hatt har jag ingen och inte heller känner jag någon som har en sådan. Förresten så har ju min cykel stått hemma hos er.” Vi åkte tillbaka till polisstationen och därifrån åkte jag till San Martín och frågade alla där om de hade en brun hatt, men det fanns ingen som hade det. Vad skulle jag göra? Pojken satt ju anhållen och fick jag inte ut honom inom 24 timmar så skulle de ta honom till ungdomsfängelset. Att sedan få ut honom därifrån skulle bli svårare. Han fick stanna över natten i häktet.

En person som sitter häktad får ingen mat om ingen bär den till honom. Tidigt nästa dag åkte jag till polisstationen och hade med mig frukost till pojken. Polisen gjorde inget åt hans sak på förmiddagen. Vid middagstid bad jag att få ta pojken med mig hem. Det skulle jag förstås inte få, men envis som jag är så lyckades jag utverka tillstånd till det.

Medan vi åt lunch fick jag en idé. De som anklagat Máximo skulle komma till polisen på eftermiddagen och då skulle vi ha med oss Máximos cykel. Jag kom ihåg att vi på bibelskolan hade tre gamla cyklar och jag tänkte låna en av dem. Sagt och gjort. Jag åkte dit och där fanns en gammal svart cykel med pakethållare. Ett par bröder hjälpte mig att få upp cykeln på takräcket och så åkte vi till polisen. Cykeln var i uselt skick och gick egentligen inte att åka på, men det hade ingen betydelse i det här fallet. På polisens gård stod två andra cyklar.

Medan vi väntade där på gården pekade Máximo på häktet och sa med tårar i ögonen: “Där vill jag inte vara en natt till.” “Vi ska se till att du inte behöver vara där,” svarade jag. “Klarar vi inte av det här idag, så stannar jag hos dig i natt och vi kan sitta i vaktlokalen.” När de som anklagat Máximo kom vid sextiden så pekade de genast på den cykel som jag skaffat dit och sa med bestämdhet att den cykeln var det. Då sa polismannen: “Kan de ta så fel på en cykel så kan de ta fel på person också.” Både han och jag hade svårt för att inte skratta.

Vid 8-tiden på kvällen kom Per till polisstationen. Han var orolig och undrade hur det gått för oss. Men då var allt klart och Máximo blev fri från alla misstankar. Vi å vår sida misstänkte en annan yngling, men han försvann och polisen fick aldrig tag på honom. Jag tyckte att allt varit så spännande och tänkte: “Tänk om jag hade blivit detektiv, det hade nog passat mig.”

Det var mycket som skulle ha passat mamma, men hon var född att vara missionär, och tack vare att hon var lydig Guds kallelse fick jag också ett missionärsliv. Jag lyser frid över min mors vackra minne!

Posted in Brita berättar | Tagged , , | Leave a comment

Torget som fick namn efter Sverige

Sverige torgettPer Anderås vid torget som nämnts efter Sverige

Huancayo, där mina föräldrar arbetade i många år, ligger på över 3000 meters höjd. Mamma hade blivit tillsagd av läkare att hon inte borde vara där. Med ett klaffel på hjärtat och dessutom oregelbunden hjärtrytm ansåg de att hon inte borde vistas på den höjden. Men hon kämpade på. Här berättar hon hu arbetet i San Martin.

Eftersom jag tidvis var dålig och inte orkade gå så mycket blev jag trött på att ständigt vara hemma. Så en dag när Per skulle ut i en del ärenden bad jag att få följa med och bara sitta i bilen. När han var klar med sina ärenden tyckte han att vi kunde göra en liten utflykt och åka till något ställe där vi inte varit förut. Vi åkte då ut från stan och kom in på en liten skogsväg. Där var så vackert med eucalyptusträd på båda sidor om vägen. Rätt vad det var kom vi till en öppen plats och där stod en massa plasttält i olika färger och i toppen på varje tält fanns en peruansk flagga, också den gjord av plast.

Ingen marknad utan bostäder
Vi stannade bilen och frågade en man vad detta var. Vi trodde det var någon slags marknad. Men mannen sa: “Här bor vi.” I samtalet som följde fick vi veta att de omkring ett tusen personer som bodde där först hade slagit ner sina enkla bopålar vid flodstranden, men sedan av myndigheterna blivit flyttade till denna plats. Liksom de flesta andra människor ville de ha någonstans att bo och därför sökt tomtmark, men ingen fått. När de då slagit upp sina enkla hyddor vid flodstranden hade flera barn dött på grund av kylan och fukten. Så hade en man ställt denna mark till förfogande, men bostäderna var ju långt ifrån bra. När vi såg deras belägenhet och särskilt hur ohälsosamt det var för barnen ansökte vi om hjälp från Sverige och fick då 10.000 kronor från PMU. För dessa pengar köpte vi takplåtar och filtar, som vi delade ut i första hand till de barnrikaste familjerna.

Förbättrat hälsotillstånd
När det regnade på nätterna och regnet plaskade på vårt plåttak kunde jag inte låta bli att tänka på dem som bodde i dessa usla och dragiga plasttält. Vi skaffade spillbräder från en brädgård och satte upp en enkel byggnad och började ge mat till barnen i byn. Flera unga flickor i församlingen hjälpte till och vi badade och avlusade barnen och gav medicin till dem som behövde. Efter bara en månad märkte vi hur hälsotillståndet bland barnen betydligt förbättrades. Vi började också med särskilda möten för kvinnorna, undervisade i hygien och hur de skulle sy och laga sina kläder.

rinnande vattenEtt vattenverk
Vattnet för bybornas behov togs ur en bevattningskanal, men det vattnet, som kom rent och klart från jöklar högre upp i bergen, var åtskilligt förorenat innan det kom fram. Detta gjorde att flera insjuknade i magsjukdomar och en ung flicka fick tyfoidfeber och dog. Vi sökte då om hjälp från SIDA och så småningom kunde vi tillsammans med byborna bygga ett vattenverk, en skola och en verkstadslokal. Som ett slags tack från byn fick vi en tomt där vi byggde en lokal som fick tjäna som barnmatsal. Den blev också möteslokal för den grupp av troende som vuxit fram genom vårt arbete. Vattenverket sköttes av en broder i gruppen och sin lön skulle han få från de avgifter som byborna skulle betala för det rena, fina vattnet.

San Martin PeruOtack är världens lön
Men allt var inte frid och fröjd. Många trodde att vi gjort oss rika genom att bygga vattenverket och nekade att betala den avgift som vi kommit överens om. Vid ett tillfälle åkte vi till byn med kommunalfullmäktiges ordförande i distriktet. Han försökte tala förstånd med dem, men det gick inte och det var inte långt ifrån att de stenat oss. Otack är, som vi vet, världens lön. Andra förhållanden gjorde att vi till slut måste stänga barnmatsalen, men lokalen fungerar fortfarande som möteslokal för de evangeliskt troende som finns i byn.

Comedor San Martin

Många barn har fått näringsrik mat genom åren

Byn kallades Pueblo Joven San Martín, men vi sa för det mesta bara San Martín. En viktig sak lärde vi oss där. Det är att när man börjar med socialt arbete på en plats blir det liten och dålig andlig frukt. Börjar man däremot ett socialt arbete med en evangelisk församling som grund så blir det en större och bestående andlig frukt.

Detta var alltså byn där torget fick namn efter Sverige.

Nästa gång berättar Brita om hur hon lekte detektiv för att hjälpa en pojke från denna by.

 

Posted in Brita berättar | Tagged , , , , | Leave a comment

Pingstunder från stormöten i Lima

Det är Pingst ännu en gång och jag tänker på löftet om den kraft Jesus lovade för att vi skulle bli hans vittnen. Krakten kom på pingstdagen!

”Men när den helige Ande kommer över er, ska ni få kraft och bli mina vittnen i Jerusalem, i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.” Apg 1:8

Petrus och Johannes blev modiga vittnen. Vid Sköna porten satt en tiggare. Han hade varit förlamad i fyrtio år. Säkert hade Jesus sett honom. Varför helade inte Han honom? Inte alla i Jerusalem blev helade. Jesus kom till jorden för att förhärliga Fadern och han gjorde endast det Fadern befallde honom.

”Jag har förhärligat dig på jorden genom att fullborda det verk som du gav mig att utföra” (Joh 17:4).

”Världen måste förstå att jag älskar Fadern och gör som Fadern har befallt mig” (Joh 14:30).

Det sker igen

Petrus och Johannes var på väg upp till templet vid bönetimmen, den nionde timmen. Då bar man dit en man som varit förlamad från födseln. Varje dag sattes han vid den tempelport som kallas Sköna porten för att tigga av dem som gick in i templet. När han nu såg att Petrus och Johannes skulle gå in i templet, bad han om en gåva.

Då fäste de blicken på honom, och Petrus sade: “Se på oss!” Mannen såg uppmärksamt på dem och väntade sig att få något.

Men Petrus sade: “Silver och guld har jag inte, men vad jag har, det ger jag dig. I Jesu Kristi nasaréns namn: res dig och gå!”

Han grep honom i högra handen och reste honom upp, och genast fick mannen styrka i fötter och vrister. Han hoppade upp och stod upprätt. Sedan började han gå och följde med dem in i templet där han gick runt och hoppade och prisade Gud.

Allt folket såg hur han gick omkring och prisade Gud, 10 och när de kände igen honom som mannen som hade brukat sitta och tigga vid Sköna porten utanför templet, fylldes de av bävan och förundran över det som hade hänt med honom. (Apg 3:1-10, SFB 2014)

I min ungdom ägde det rum en stor väckelse- och helbrägdagörelsekampanj i staden Lima. Jag minns missionär Walter E. Erikson, vars hem jag gästade. Han var utsänd av Assemblies of God och skrev om kampanjen i deras tidning ”Pentecostal Evangel”, bland annat följande:

Från allra första början av evangelisterna Clifton O. Ericksons, Minneapolis, och Gordon Lindsays besök här fingo vi bevittna stora Guds under. Då tabernaklet var alldeles för litet att rymma de tillströmmande folkskarorna, hyrde vi stadens coloseum där vi kunde ordna med 5.500 sittplatser. Många måste dock stå i mötena och vi fingo också se personer i hög social ställning komma med.

I ett möte voro minst fem läkare närvarande och Gud verkade den kvällen på ett mäktigt sätt till sjukas helande. Läkarna måtte ha blivit överbevisade om Guds kraft, ty ingen av dem bestred de helades vittnesbörd. Vi tro att denna väckelse kommer att ha förblivande välsignelse för detta folk. Ty det är stora skaror som bekänt sig vilja bli frälsta, och dessa kunna nog aldrig mer bli tillfredsställda med det som den katolska kyrkan bjuder dem.

Utav de många helbrägdagörelserna kunna vi nämna endast några få:

Kvinna med kräftknölar på brösten
En kvinna med minst fyra kräftknölar på brösten blev helad där hon satt i mötet och lyssnade i tro. I likhet med många andra gick hon sedan tillbaks till sin läkare och fick ett friskintyg, som hon lämnade till en tidningsredaktion.

Byggnadsentreprenör helad
En byggnadsentreprenör, vilken under fjorton år lidit mycket som följd av att han blivit klämd vid ett byggnadsras, återfick full hälsa.

Kvinna med fel hopväxt arm efter en bilolycka
En kvinna hade vid en bilolycka brutit en arm. Den var fel hopväxt och hon kunde inte lyfta den. Efter att man bett för henne, lyfte hon armen och vi kunde höra hur det knakade i benen, då de återgingo i sitt rätta läge. Hennes arm är idag fullkomligt bra.

Kvinna med tumör på lungan
En syster till en av våra infödda predikanter hade en tumör på lungan. Hon spottade blod och läkaren hade tillrått operation men nu blev Jesus hennes kirurg. Hon är nu friskförklarad av sin jordiske läkare.

Tolvåring med ett förtvinat ben
En tolvårig gosse son till en annan predikant hade ett förtvinat ben. Jag känner gossen mycket väl och har sett hans sjuka ben och även huru mödosamt han brukade släpa det efter sig då han lämnade sin rullstol. Denne gosse blev helad i ett möte medan han satt i sin stol. Han sprang sedan upp på plattformen och vittnade överlycklig inför den stora folkskaran om sin underbara helbrägdagörelse.

Hindrade av katolikerna
Katolikerna förargades dock över att vi samlade så stora folkskaror till evangeliska möten (väl 7.000 packade sig in i varje möte), och de utverkade att Kolosseum stängdes.

Vi försökte då med möten i staden Trujillo, men vägrades också där att få hyra Kolosseum eller teatern. Vi kunde endast ha möten i Frank Isensees kyrka, men så stora folkskaror trängdes utanför att tjugo poliskonstaplar och några högre polisfunk-tionärer måste kallas att uppehålla ordningen på gatan. Också i Trujillo gjorde Gud stora under. Polis, tidningsmän och detektiver kvarhöllo en del personer som blivit helbrägdagjorda. Men sedan de övertygat sig om att verkliga under hade skett, gåvo de ett fördelaktigt utlåtande i ortspressen.

Clifton O. Erickson fick lämna landet
Polisen i Lima sände emellertid bud efter oss och utverkade att Clifton O. Erickson måste lämna landet. Han hade endast turistpass, hette det, så han fick inte hålla möten. Det var katolikerna som stodo som angivare. (Avskrift ur Evangelii Härold)

I dagens läge är det stor frihet i landet att predika evangelium. Jesus är densamme och de under som skedde i Jerusalem genom Petrus och vad Gud gjorde i Lima genom Clifton O. Erickson kan likaväl hända idag.

Och ännu fler kom till tro på Herren, stora skaror av både män och kvinnor. 15  Man bar till och med ut de sjuka på gatorna och lade dem på bäddar och bårar för att åtminstone Petrus skugga skulle falla på någon av dem när han gick förbi. (Apg 5:14,15)

På pingstdagen firar vi början av missionsbefallingens uppfyllelse.

I min blog chelund.wordpress.com har jag en berättelse om aposteln Thomas som missionerade i Indien. Den är skriven speciellt för barn. Vi behöver inspirera den nya generationen att gå i fädernas fotspår. De kan få vara med om ännu större under.

Stöd missionen!

För pingsten vidare!

Posted in Under och tecken | Tagged , , , , | Leave a comment